Sammanfattning

Svenska Djurparksföreningen (SDF) anser att det är positivt att den svenska jaktlagstiftningen ses över och moderniseras. Utifrån vårt branschperspektiv tillstyrker vi i stor utsträckning de ändringsförslag som framläggs i delbetänkandet. SDF ser dock problem med några av de föreslagna ändringarna i listan över statens vilt.
SDF avstyrker förslagen att Myskoxe och Älg avförs från listan över statens vilt.

Utöver detta lyfter vi i remissvaret även frågor som SDF anser behöver beaktas i relation till förändringar i jaktlagstiftningen men som inte berörs i detta delbetänkande. Djurparksbranschen omfattas i stor utsträckning av jaktlagstiftningen bland annat när det gäller krav på vilthägnstillstånd, möjlighet att införliva viltfödda, föräldralösa ungar i befintliga djurparkspopulationer samt beslutsprocesser kring infångning av förrymda djurparksdjur.

Då djurparksbranschens perspektiv kring jaktlagstiftningen verkar ha varit frånvarande i arbetet med aktuellt delbetänkande anser SDF att det är av stor vikt att vi som branschorganisation också ingår som remissinstans i relation till berörd lagstiftning i framtiden.

Inledning

SDF anser att en översyn av svensk jaktlagstiftning är positiv. Eftersom denna lagstiftning i vissa delar också omfattar djurparksverksamheter vill SDF genom detta remissvar även poängtera att det av största vikt att vi som nationell branschförening också bör inkluderas som remissinstans för framtida förändringar och förslag om svensk jaktlagstiftning.

Avsnitt 4. Genomförande av naturvårdsdirektiven.

4.2 Kriterier för skyddsjakt på klövvilt och vissa andra arter

SDF tillstyrker att Myskoxe även fortsättningsvis ska omfattas av kriterierna i 23a § för skyddsjakt. Detta mot bakgrund av att den åtnjuter nationellt skydd genom artskyddsförordningen (fridlyst, listad som n i bilaga 1 till artskyddsförordningen) och att den nuvarande populationen är mycket liten och sårbar (cirka 10 individer).

4.7 Listan över statens vilt

SDF avstyrker förslaget att Myskoxe och Älg tas bort från listan över statens vilt.

Syftet med statens vilt är att säkerställa en effektiv och omfattande kunskapsinhämtning för arter som är hotade, sällsynta eller särskilt värdefulla.

SDF menar att Myskoxen i Sverige faller in under alla ovan nämnda kategorier och därmed fortsatt bör finnas kvar på listan över statens vilt. Sett till den svenska populationens negativa utvecklingshistorik och nuvarande storlek är det relevant att betrakta den som hotad och sällsynt, trots att den inte finns bedömd i den svenska rödlistan. Myskoxen påverkas, likt andra arktiska arter, negativt av klimatförändringarna och dess nuvarande hotstatus globalt riskerar att försämras under de kommande decennierna. Arten är absolut att bedöma som särskilt värdefull till följd av den viktiga roll myskoxen har visat sig spela för biologisk mångfald i fjällnära ekosystem. Den har en tydlig ekologisk funktion genom att motverka förbuskning samt bidra till fröspridning vilket gynnar andra arter, inklusive hotade växt- och insektsarter. Tillika spelar myskoxen en viktig socioekonomisk roll för Härjedalen där den starkt bidrar till ekoturism och som ett pedagogiskt verktyg för utbildning inom biologisk mångfald och fjällvärldens historia.

Myskoxen är i Sverige fridlyst enligt artskyddsförordningen och den är enligt Bernkonventionen klassad som en strängt skyddad art. Konventionen är sedan 1983 införd i svensk lagstiftning och är därtill ratificerad av Europeiska rådet. Idag pågår ett högaktuellt tvärvetenskapligt projekt (Projekt Myskoxe 2030) med fokus på inventering och kunskapsinhämtning, som kan komma att påverka artens framtida förvaltning. Svenska Djurparksföreningen har ett långtgående engagemang inom bevarandet av den svenska myskoxstammen och forskningsprojektet drivs av flera av våra medlemmar tillsammans med Sveriges Lantbruksuniversitet, CNRS/University of Toulouse, Myskoxcentrum i Härjedalen och naturvårdsorgansationer.

Svenska Djurparksföreningen ser en risk i att det omfattande forskningsarbetet för arten tappar en viktig pusselbit om arten avförs från listan över statens vilt. Att frånta myskoxen denna status riskerar även att försvaga det, alltför knappa, skydd den åtnjuter idag och därmed även de ekosystemtjänster den bidrar med.

Ett argument för att minska listan över statens vilt är att det skulle innebära kostnadseffektiviseringar och effektivisera och förenkla ansvariga myndigheters arbete. I det avseendet så bör avförandet av Myskoxe, en art som det i dagsläget endast finns runt 10 individer av i vilt tillstånd och inte kan anses ha gynnsam bevarandestatus, anses som försumbar.
När det gäller frågan om att avföra älg från listan över statens vilt så anser SDF att tidpunkten för detta är illa vald. Underlaget för förslaget är en rapport som arbetades fram 2014 “Regeringsuppdraget Statens vilt – översyn av 33 § jaktförordningen (1987:905) 2014 (NV dnr NV-00688-14)”. Häri anges älgstammens ökning under föregående år som ett viktigt argument för att arten skulle kunna avföras från listan över statens vilt. Idag, 11 år senare så har den svenska älgpopulationen haft en helt annan utveckling och arten löper stor risk att införas på den svenska rödlistan vid nästa publicering. Den refererade rapporten är således inaktuell och mot bakgrund av detta anser SDF att älg fortsatt bör finnas med på listan över statens vilt.

SDF tillstyrker att kronhjort och dovhjort tas bort från listan över statens vilt.

SDF tillstyrker att arterna Svart stork, Vit stork, Lunnefågel, Blåkråka och Mellanspett blir kvar på listan över statens vilt.

Övriga synpunkter

Vilthägnstillstånd

SDF vill också lyfta frågan om vilthägnstillstånd, 41a § och 42 § i jaktförordningen (1987:905), trots att dessa paragrafer inte är föremål för ändring i det aktuella delbetänkandet.

Det finns enligt vår mening skäl att ifrågasätta gällande bedömning att djurparker ska omfattas av kravet på vilthängstillstånd. Idag avkrävs djurparker generellt sett vilthägnstillstånd då man håller arter av fåglar och däggdjur som lever vilt någonstans i världen (alltså gäller det inte endast inhemska arter). Samtidigt finns det en definition av vilthägnstillstånd i “Naturvårdsverkets föreskrifter och Allmänna råd om vilthägn och inhägnader för handelsträdgårdar m.m. för att förebygga skador av hare” NFS 2002:20 som tillsynes väldigt tydligt tar bort kravet på vilthägnstillstånd för djurparksverksamheter (Nedan i kursiv text).

2 § Med vilthägn avses i denna författning ett markområde som med hjälp av stängsel eller på annat sätt avgränsats i syfte att innestänga vilt under mer än 48 timmar. Med vilthägn avses inte anläggning för offentlig förevisning av djur.

SDF önskar ett förtydligande från ansvariga myndigheter (Naturvårdsverket och Jordbruksverket) huruvida verksamheter i vår bransch verkligen ska omfattas av kravet på vilthägnstillstånd mot bakgrund av definitionen i gällande författningssamling. Detta är viktigt då villkoren i dessa tillstånd innebär kostnader och arbetstid av betydande karaktär för våra medlemmar.

Införlivning av viltfödda individer i djurparkspopulationer

SDF vill också lyfta frågan om att ansvariga myndigheter i fall där beslut om skyddsjakt fattas, eller föräldralösa ungar omhändertas i naturen, ska kunna tillgängliggöra sådana viltfödda individer till befintliga djurparkspopulationer. I fall där inga andra tillgängliga åtgärder bedöms lämpliga, vid sidan om avlivning, skulle detta kunna vara en åtgärd som gynnar viltvård både in-situ och ex-situ. Flera av våra inhemska fågel- och däggdjursarter omfattas idag av internationella avelsprogram koordinerade inom nationella och regionala djurparksorganisationer där dessa förvaltas genom vetenskapligt vedertagna modeller för små populationer.

Ett inflöde av viltfödda individer som annars skulle gå förlorade skulle bidra till att stärka dessa avelsprogram på lång sikt (s.k. Long term management plans / LTMP). Det skulle också öka samverkan mellan djurparksbranschen och berörda nationella myndigheter samt bidra till djurparkernas möjligheter att uppfylla sitt uppdrag kring artbevarande, utbildning och forskning, ett uppdrag som är lagstadgat genom artskyddsförordningen. Detta samarbete gäller även på EU-nivå, där bevarandestatus för många arter inte alls befinner sig på samma gynnsamma nivå som i Sverige. Med all tydlighet finns inte ekonomiska vinstintressen från SDF:s sida, utan detta är arbete som sker enligt ramarna för organisationens arbete.

Naturvårdsverket har historiskt fattat beslut, till exempel i samband med skyddsjakt på järv, att föräldralösa ungar får införlivas i en befintlig djurparkspopulation, då med stöd i Jaktförordningen (1987:905). SDF ser därför att frågan bör kunna aktualiseras igen och liknande beslut bör kunna fattas även idag, men att förtydliganden i lagtexten skulle vara av avgörande betydelse. SDF som organisation är medlem i IUCN och har aktiv närvaro i IUCN:s nationella kommitté där denna fråga bevakas tillsammans med andra nationella IUCN-medlemmar. Vi ser att detta är något som Sverige som nation i EU kan bidra med för unionens gemensamma intressen.

Återfångst av förrymda djurparksdjur

De senaste åren har frågan om återfångst av förrymda djurparksdjur aktualiserats vid ett fåtal tillfällen. SDF noterar att ansvariga myndigheter verkar ha svårt att veta hur de skall förhålla sig till dessa situationer mot bakgrund av befintlig lagstiftning. Vi ser följande utmaningar:

Individer av arter som betecknas som statens vilt riskerar att betraktas som statens vilt direkt vid eventuell rymning trots att de är individer med djurparksursprung och utan förberedelser för ett liv i det vilda. Med hänsyn till individens välmående bör återfångst vara prioriterat, men för återfångst av statens vilt krävs skyddsjaktsbeslut. Ett sådant beslut kan med dagens lagstiftning inte fattas mot bakgrund av djurvälfärd om individen betraktas som statens vilt.

SDF anser således att förtydliganden om hur situationer, och individer, vid eventuella rymningar ska bedömas är absolut nödvändigt. För individens välfärd, allmän säkerhet och för förekommande avelsprograms långsiktighet ser SDF att det är av stor vikt att sådana ärenden behandlas skyndsamt och att beslutande myndigheter har mandat att utfärda tillstånd för att återfånga förrymda individer.