Frågor och svar

Här svarar vi på några av de frågor som ofta ställs till SDF och medlemsparkerna.

Vad krävs av medlemmarna i Svenska djurparksföreningen?

Grundförutsättning för medlemskap i SDF är att verksamheten har alla grundläggande tillstånd samt uppfyller SDF:s krav för medlemskap i enlighet med SDF:s fastställda stadgar och etiska regler. Bland grundläggande tillstånd brukar höra att man följer villkoren för djurpark inom Djurskyddsförordningen och Artskyddsförordningen, men därutöver beror det mycket på vilken typ av verksamhet och djur man har.

SDF driver övergripande frågor inom bevarandearbete, forskning och kunskapsspridning, till exempel mot media, myndigheter och kollegor. SDF säkerställer genom regelbundna kontroller, oftast vart femte år, medlemsparkernas djurhållning, säkerhet och bidrag till bevarande, forskning och utbildning. Detta görs genom besök av styrelse och utsedda experter inom näringen inom veterinärvård, zoologi och djurvård.

Varför finns det djurparker?

Många djurparker, i synnerhet moderna djurparker som arbetar progressivt och är anslutna till nationella och internationella djurparksföreningar, arbetar på olika sätt för att bevara arter som har försvunnit eller riskerar att försvinna från naturen. På samma gång läggs stor kraft på att öka människors kunskap om djur och natur och skapa engagemang för miljöfrågor.

Djurparkers syfte är främst inte, som förr, att underhålla människor, utan att bevara hotade arter, bidra till forskning, sprida kunskap och skapa engagemang.

Gör djurparkernas bevarandearbete någon skillnad?

Forskarna tror att minst en tredjedel av alla djur- och växtarter på jorden står inför en stor risk att utrotas inom detta århundrade, främst p g a människans överexploatering av jordens resurser. Det ökade hotet mot såväl djur som deras naturliga livsmiljöer gör djurparkernas arbete viktigare än någonsin. I FN:s globala mål finns ett stycke speciellt skrivet för att betona vikten av att arbeta med mer intensiv avel i djurpark, s.k. ”ex situ”-arbete.

Det finns flera djurarter som skulle varit utdöda i naturen om det inte var för djurparkernas arbete, t ex:

• Visent /europeisk bisonoxe (Bison bonasus)
• Przewalskis vildhäst (Equus prewalski)
• Arabisk oryx (Oryx leucoryx)
• Svartfotad iller (Mustela nigripes)
• Kalifornisk kondor (Gymnogyps californianus)

Den internationella naturvårdsunionen International Union for Conservation of Nature (IUCN, grundare av WWF och skapare av den internationella rödlistan över hotade arter) samarbetar med de större djurparksorganisationerna såsom WAZA och EAZA för att bevara den biologiska mångfalden och stärka vilda populationer av hotade djurarter. Arbetet måste ske både i djurparker och i naturen, eftersom livsmiljöer försvinner i rasande takt och därmed även djuren som lever där. En betydande del av de ekonomiska bidrag som går till bevarandearbete i naturen, s k fältprojekt, kommer från djurparker – över 350 miljoner dollar per år.

Hur vet jag att djurparken jag tänkt besöka tar väl hand om djuren i parken?

Det finns tyvärr fortfarande mindre bra eller till och med riktigt dåliga djurparker i världen – allt samlas ju under samma namn d.v.s ”djurpark” eller ”zoo”. I Sverige har vi bra nationella föreskrifter och medlemmar i SDF ska inneha alla erforderliga tillstånd som grundkrav. De skall också följa SDF:s fastställda stadgar och etiska regler och där betonas en än högre standard än vad våra nationella lagar, förordningar och föreskrifter ger. Det betyder att djurens välmående prioriteras och tas på största allvar. SDF:s medlemmar kontrolleras regelbundet av såväl föreningen som av kontrollmyndigheter. Våra zoologer och veterinärer är i ständigt samarbete med Länsstyrelse eller andra myndigheter för att tillse att de organisationer de arbetar inom utbyter nödvändig information och dokumentation.

Hur hamnar vilda djur i djurparker?

Många arter har funnits i djurparker i många generationer, från tiden då vilda djur fångades in. Idag tas inga djur från naturen utan de flesta djur föds i djurparkerna, förutom om det handlar om akuta situationer. Akuta åtgärder kan krävas om antalet individer i naturen är så pass få att arten sannolikt kommer att utrotas helt.

Genom de olika bevarandeavelsprogrammen “köper vi tid” för hotade arter och djurparkspopulationerna fungerar som en reserv för de vilda populationerna. Vissa arter sätts kontinuerligt och vid behov ut i det vilda, såsom t.ex. visenter.

Det finns även viltfödda individer i djurparker som räddats från den illegala handeln. Vilda djur (t ex upphittade djurungar) som omhändertas av myndigheter kan tillfälligt, eller vid beslut baserade på djurskydd, under längre tid placeras i djurparker.

Varför håller djurparker djur som inte är utrotningshotade?

En art som inte är hotad idag kan vara hårt drabbad imorgon. Genom avelsprogram och upprättandet av stamböcker kan djurparker minska artens sårbarhet och bedriva ett långsiktigt bevarandearbete.

Det finns också arter som är symboler för en viss naturtyp eller ett visst ekosystem, som i sin tur kan vara hotat. Det finns ett stort värde i att hålla sådana arter i syfte att sprida kunskap om naturtypen/ekosystemet och skapa engagemang för bevarandet av det.

Djurparker har dessutom, genom att hålla olika arter, bidragit till ökad kunskap om djur som är svåra eller rent av omöjliga att studera i naturen.

Hur mår djur i djurparkerna?

Djurens välmående har högsta prioritet för SDF och dess medlemmar. Djurparkernas utbildade och dedikerade djurvårdare möter djurens biologiska behov utifrån beprövad erfarenhet samt dokumenterad och utprovad professionalitet:

• Djuranläggningarna ska följa djurskyddsföreskrifterna. Djuren ska ha tillräckligt med utrymme för att utverka naturliga beteenden och vara fria från obehag i alla dess kända former. Sociala djur ges förutsättningar att efterlikna hur arten lever i naturen.
• Utöver normal tillsyn genom utfodring och renhållning sker dokumenterad miljöberikning och vid behov träning med positiv förstärkning.

Livet i en djurpark innebär vissa inskränkningar för djuren, men det betyder samtidigt att djuren skyddas från bl a svält, sjukdomar och rovdjursangrepp. Ett liv i naturen har också sina inskränkningar och kan, för den enskilda individen, vara väldigt hårt. T ex begränsas djur i naturen av territoriella gränser, tillgången på föda och sökande efter skydd mot väder och vind. Väl anpassade anläggningar och kompetent skötsel borgar för en god djurvälfärd.

Hur gör djurparkerna för att djuren ska ha något att göra?

Djurparkerna arbetar aktivt med miljöberikning. Miljöberikning utförs för att ytterligare tillgodose olika arters behov och naturliga beteenden. Detta innebär att mentalt och fysiskt stimulera djuren, främst genom ändringar i djurens miljö, t ex genom att gömma mat eller sprida olika dofter. Genom att strategiskt blanda foder-, sociala, fysiska och sensoriska berikningar, ibland kombinerade, erbjuds möjligheter att utverka och utveckla naturliga beteenderepertoarer som annars inte anläggningen ger möjlighet till.

Grunden är dock ett bra hägn, eller anläggning, där djurarten trivs och därutöver ett gott ”djuröga” från djurvårdare och annan personal delaktig i djurens dagliga liv. Vissa djur mår och hanteras extra bra om de på olika sätt tränas – dels medicinsk träning för att stimulera djuren till samarbete då veterinären dyker upp och för att slippa en sövning, för enklare saker såsom t.ex. ett blodprov. Det kan också vara mental träning för djur med högre kognition där säkerheten för djurvårdare kräver gott samarbete djur och djurvårdare sinsemellan eller för delen annan typ av hanteringsträning för t.ex. slussning av farliga rovdjur eller snabba simmande sälar.

Varför släpps inte djur som inte får plats i djurparkerna ut i naturen?

Att släppa ut djur som inte får plats i djurparker i naturen är sällan ett alternativ. Det beror främst på att djurens livsmiljöer i naturen har försvunnit – skogar har avverkats, våtmarker torrlagts, ängsmarker bebyggts etc. Det finns alltså ingen plats där tidigare djurparksdjur kan släppas ut och överleva.

I de fall djurparksdjur kan släppas ut i naturen måste en rad kriterier vara uppfyllda: Området måste vara skyddat och hoten som gjort att arten är rödlistad måste ha eliminerats eller kontrollerats. Det krävs också politiska tillstånd, stora ekonomiska resurser och samarbete med lokalbefolkning och organisationer i området. För några arter finns projekt där djur släpps ut i naturen, men för de allra flesta hotade arter är det tyvärr omöjligt idag. SDF och övriga djurparksorganisationer söker ständigt nya samarbetspartners för att utveckla vårt arbete inom fältet med att reintroducera olika arter till det vilda.

Varför avlivas djurparksdjur?

Djur avlivas i djurparker av olika orsaker. Sjukdom, skada eller ålder kan göra att djuret inte längre kan leva ett funktionellt liv med en god välfärd. I sådana fall avlivas djuret av djurskyddsskäl.

När det inte finns plats för ett djur i den egna djurparken söker man efter ett nytt hem i andra djurparker. Om djuret, trots alla ansträngningar, inte går att omplacera kan beslut om avlivning tas. Djurparkernas främsta mål är att varje varje enskilt djur ska leva ett fullgott liv utifrån artens/individens biologiska förutsättningar. Avlivning sker på det mest humana sätt givet de för tillfället specifika förutsättningarna.

Goda förhållande och bra djurvälfärd ökar också framgångar inom avel av djur. Grunden för att hålla friska djurstammar av både hotade och ohotade arter är, precis som i det vilda, att det sker en överproduktion – det är så den grundläggande biologin fungerar. Annars skulle olika inavelsprocesser genom ärftliga sjukdomar orsaka skada och åter igen hota den population som förvaltas. Genom avelsplanering minimeras och optimeras de djurgrupper djurparken håller, inklusive mängden planerade födslar.